Idag har vi haft födelsedagskalas för min lilla älskling som redan är 1 år (fortfarande helt konstigt att tänka på; det går alltför fort med alla tre barnen!) Vi fick ju ha kalas i Björkebäck, eftersom vi fortfarande inte har något kök, och vi tänkte att det skulle bli lite bökigt att göra allting i hallen ; ) Jätte snällt av farmor och farfar som lät oss vara hos dom och som hjälpte till med förberedelserna till kalaset, bakade och stod i!
Men nu måste jag väl krypa till korset... Vet att det har varit flera som ifrågasatt om det verkligen är så underbart hela tiden som jag verkar beskriva livet i min blogg? Jag har burit, fött, ammat och älskat tre barn på 4,5 år. Jag har inte sovit en hel natt sedan jag blev gravid med Ida i september 2007 (hoppsan, drygt tre år sedan det!), jag har burit barn så ryggen värker som aldrig tidigare och jag, som aldrig någonsin varit sjuk tidigare, blir konstant smittad av bakterier och virus... så är det. Och just nu är jag verkligen körd i botten känns det som! Jag är som sagt ständigt förkyld, stressad, ont i ryggen (eller kanske är det den där jäkla foglossningen fortfarande då då...), ostrukturerad (och hur kul är det för ett kontrollfreak??) och allmänt vimsig. Jag sköter i princip allting hemma, eftersom Håvard använder de få timmar han har varje dag till att renovera (och jag är verkligen tacksam för att jag har en "händig karl"- annars hade detta projekt blivit vääääldigt dyrt) och jag nu kommer vi till mitt mest framstående karaktärsdrag; Jag ber aldrig om hjälp (och ibland kan det ju vara så att hjälpen kommer automatiskt från vissa håll, men det gäller inte så ofta här tyvärr)! Det är ju en rätt dålig kombination har jag upptäckt- haha!
MEN... på frågan om det är värt det? Ja, absolut!! Barnen och min familj är verkligen mitt liv och jag älskar att få vara så mycket det bara går med dom! Jag älskar när Adele sitter uppe länge med mig i soffan och ser på film och myser, jag älskar när Ida säger: "Mamma, jag älskar dig mer än all glassen i världen!!" och jag älskar Selmas små knorrande gosljud! Jag älskar egentligen allt bus mina ungar hittar på också-för det betyder att det är liv i dom : ) Men visst är det slitsamt ibland, att ha tre flickor så tätt, så ok då... livet är inte alltid en dans på rosor, men jag gillar det ; )
2 kommentarer:
Nu fällde jag en tår. Det var väldigt fint skrivet.
Kram Anna
Tack Anna! Livet som mamma är extremt slitsamt ibland ju... men det gäller att fokusera på alla guldkornen i tillvaron och våra barn är ju det bästa vi har eller hur?! Kram kram
Skicka en kommentar